Mitt bidrag, “På väg”, till utställningen “Efter Bodenskolan” i Havremagasinet i Boden 2015
Så här skrev Marianne Söderberg i utställningskatalogen:
“När Bengt Frank satt och skissade på verket På väg som han visar här på Havremagasinet försåg han spontant de små leksaksbilarna med siffrorna 3, 8, 5. På skoj googlade han sifferkombinationen och hittade fram till de 385 skratten. De som sägs försvinna på vägen mellan barndomen och vuxenlivet. Enligt forskare skrattar ett barn i genomsnitt 400 gånger om dagen. En vuxen 15.
Berättelsen hör ihop med Bengt Franks syn på sig själv som konstnär. Sin konst beskriver han som naiv och oskuldsfull och konstnären i honom måste vara barnslig för att hålla det rigida i schack. Det är i det sköra miraklen sker.
Motvikten finns i ett annat arv – en stramhet som kanske hör hemma i ett militärt Bodenarv som han en gång fostrades i och som sommaren 2010 tog gestalt i verket Pappa var är du? här på Havremagasinet. Då byggde han ett rum kring en liten figur i vadmalsbyxor. Rummet tapetserade han med en gigantiskt uppförstorad gruppbild föreställande militärer, värnpliktiga och officerare, från ett av Bodens många regementen 1949.
Nu placerar han ut serietecknade gubbar i leksaksbilar. Till en av bilförarna hör en pratbubbla. En utmaning: Vad kan sägas om samtiden i en enda mening?”
—
Ja, vad säger man om samtiden med en enda mening. Efter många dagars funderingar och inkännande fick pratbubblan texten “Vi måste värna om den ekonomiska tillväxten”. Ett slags mantra som tycks genomsyra, eller kanske vi ska säga fördumma, det mesta längs vår väg …
