Om konst och förnuft

Förnimmelser
“Förnimmelser”

Förklaringsmodeller

Nedstämd. Sitter i bilen och har stannat för rött. Inte ens finska radion på P2 med någon vacker vemodig låt ger tröst. Ber om vägledning.

Hemkommen. Styr som vanligt upp framför garaget. Kliver ur. I samma ögonblick visar sig en väldig korp med utsträckta vingar. Nära och rakt ovanför gör den en lov och vänder om. Som om meddelandet var överlämnat och den kunde återvända.

Har aldrig sett korp inne i de här villakvarteren. Att det, som i boken ”Fåglar i folktron”, kan tolkas som att döden nalkar sig eller att jag kan avfärda det som ren slump så upplevde jag att den kom med goda nyheter. Jag hann till och med ropa Hej! innan den försvann. Den kanske sa att jag är på rätt väg och nu behöver titta lite mer på mina mörka nedstämda sidor.

Ja, vilka förklaringsmodeller går vi egentligen omkring med och vilka är livsnödvändiga? Efter att ha lyssnat på Suzanne Osten i samtal med Gunilla Röör på Norrbottensteatern och efteråt fortsatt att rekapitulera Alice Miller inser jag också hur ens schabloner, ens egna glasögon på livet har hängt med sedan barnsben. Särskilt då om alla val blev en form av överlevnadsstrategi. ”Vilka minnen har format våra liv? Vilka minnen har vi valt?” som Suzanne uttryckte det. Vilka har vi förträngt och, än mer intressant, vilka har vi förvrängt?

Intresset för fåglar kom tidigt till mig. Tror jag var sex år när jag häpen fick se tre tranor ”stiga ned” från himmelen och landa ute på en myr. Tranor i all ära men mina favoriter kom sen att bli ugglor. Men betydelsen för mig, vad de stod för, reflekterade jag aldrig över.

Medvetande

Det har konstaterats att medvetande uppkommer först när informationen relaterats till minne och kunskap som lagrats över stora delar av hjärnan. Och att endast en mycket liten del från våra sinnen når vårt medvetande.

”Vi ser inte det vi förnimmer med sinnena. Vi ser det vi tror att vi förnimmer (…) En omedveten informationsbehandling har långt dessförinnan gallrat bort information”, skrev Tor Nørretranders i den på 90-talet mycket uppmärksammade “Märk världen” som mer än väl tål att läsas om igen.

Hur märker vi då världen? Vilka av ens minnen och kunskaper är det som påverkar tolkningen och ger oss den ”verklighetsbild” vi får?

Ett exempel. Om att lyssna. Många röster har man ju hört om att det analoga vinylljudet är så mycket bättre än det digitala cd-ljudet. Vid en forskning för nåra år sen lät man deltagare lyssna till två olika ljudinspelningar av samma låt. I båda fallen lät man försökspersonerna också lägga på cd:n respektive vinylen själv. Men vad de inte visste var att när pickupen las ned på plattan spelades samma inspelning som på cd:n, dock med inmixat vinylbrus. Man lyssnade alltså på samma ljudfiler.

Resultaten visade att 30% inte tyckte det var någon skillnad. Ca 20% tyckte cd lät bättre och hela 50% tyckte vinyl lät bättre. Vinylskivan sas ge ett varmare ljud, närmare musiken, inte lika precist men mer behagligt, med en fastare bas, etc.

Läser i Wikipedia: ”Förnuft avser de kognitiva delarna av en människas psyke som ger upphov till tanken. Förnuft är människans förmåga till tänkande, gott omdöme och sunt beslutsfattande.”

Den information som når vårt medvetande, det som blir kvar, och blir underlag för våra tankar och beslut kan det verkligen kallas förnuft?

Förnuftet är konstens fiende

James Ensor är inte någon konstnär som jag direkt inspirerats av. Men efter att jag tidigare i nättidskriften Volym hade skrivit essän “Om konst och det inre pladdret” och gått vidare i livet, dyker denne belgiske konstnär upp då jag på omkonst.se läser om en utställning som Mamma Andersson kurerade på Sven-Harrys konsthall. ”Förnuftet är konstens fiende” hade hon skrivit i katalogen. Och googlar man vidare om James Ensor så lär han ha sagt: ”De konstnärer som låter sig styras av förnuftet förlorar all känsla, den mäktiga insikten tynar, ingivelsen utarmas, hjärtat saknar värme, i änden på förnuftets tråd sprattlar den feta dumheten eller pedantens näsa.”

Hårda ord. Men för mig, son till en yrkesmilitär, var det befriande att läsa. Läste nyligen också för övrigt om målaren Evert Lundqvist. På frågan om hur det kom sig att han hade sån ordning i ateljén svarade han: ”Själv är jag ju ett kaos.” 

Carl Jung skickar här in en passning: ”Människan strävar bara mot förnuftet så att hon kan skapa regler för sig själv. Livet i sig har inga regler. Det är dess mysterium och dess okända lag. Vad du kallar kunskap är ett försök att påtvinga livet något begripligt.”

Inte konstigt att militärsonen dras till mer otyglad konst. Som l’art brut (den råa konsten) som beskrivs som en speciell genre av kreativitet med konst i en naiv, rå, fri och oförklarlig och regellös form. Det var den franske konstnären Jean Dubuffet som myntade begreppet l’art brut, för de bildvärldar som mestadels skapades av psykiskt sjuka patienter.

Och det kanske man inte tänker på, att både galenskap och spännande konstnärskap har gemensamma rötter – det omedvetna. De hemliga och hotfulla känslorna i det inre livet förträngs i vardagen men kan komma till uttryck av konstnärer i rå ”galen” form.

Under rubriken “Creativity and madness” skriver Richard Holman i sin blogg om likheten mellan psykisk ohälsa och kreativitet i det att de båda beror på ett sinnestillstånd där vi plötsligt är befriade från förnuftets prosaiska och förutsägbara värld. Diagnosen för mani kan lika gärna beskriva ett tillstånd av flöde.

Förnimmelser

Att gå konstens väg har väl bäst förutsättningar i ett tillstånd av ”att inte veta”? Att stå ut med det och att då också kunna vänta. Charlotte Gyllenhammar ger här en bra beskrivning: ”Fyller man kalendern med möten och sidouppgifter så blir konsten inte av. Det gäller att bevara och respektera den tomma ateljén, tystnaden och den vita duken, för det är just där som det händer. Att vara uppmärksam, vänta in och sedan göra. Det är konstnärens jobb.”

Är inte livet som tråkigast när det är förutsägbart? Ändå tycks vi mer och mer sträva dit. Med hjälp av just kalendrar, prognoser och projektbeskrivningar. Under samhällets krav på transparens krävs konsten på förklaringar och utplånar den på samma gång, som Anna Axfors skriver om i SvD med rubriken “Rädslan för det dunkla utplånar konsten.”

I en recension av en utställning med Ebba Reutercrona skriver Susanna Slöör på omkonst.se : ”Skärgården lånar sitt humör till dem som engageras av att läsa in sin egen sinnesstämning i moln och vågtoppar. Detta åtråvärda möte med sig själv, som i goda stunder kan förnimmas i samspel med omgivningen, är troligen en av målarnas viktigaste drivkrafter. Många döljer sedan skamset detta triviala faktum, bakom mer högt syftande mål och motiveringar.” Som det helst ska stå i en projektbeskrivning om det ska ges några samtidskonstpengar.

Om vi nu kan acceptera att vårt eget tänkande, vårt förnuft, ofta begränsar oss och inte helt är att lita på blir ju frågan, kan man komma runt det? För trots allt, som konstnär, vill man väl nån gång kunna överraska sig själv.

Psykologen Scott Barry Kaufman skriver på psychologytoday.com “Why Weird Experiences Boost Creativity”: ”Ovanliga eller oväntade händelser utlöser kreativitet genom att öka vår kognitiva flexibilitet. Med andra ord, efter att konstiga saker har hänt, skapar vi lättare nya, kreativa kopplingar mellan olika idéer, vilket resulterar i engagerande och innovativt arbete.”

Att ta en ny väg till jobbet kan uppenbarligen vara fruktsamt. Att bryta mönster höjer förmågan till uppmärksamhet. Som konstnär kan man prata om att utveckla seendet. Att återge det som ”redan finns” i landskapet, i modellen – mellanrum, proportioner, centralperspektiv. Hur skulle det vara om man bara fokuserade på själva upplevelsen? Vad är det jag tar in av det jag ser, hur påverkas jag? Eller som Matisse uttrycker det “Je ne peins pas littéralement ce tableau, mais l’émotion qu’il produit sur moi“ ( “I do not literally paint that picture, but the emotion it produces upon me”).

När jag står framför en målning som talar till mig, som drabbar mig, vad är det jag förnimmer? Vad är det då jag upplever?

Robert Bly får sista ordet:  “The door to the soul is unlocked; you do not need to please the doorkeeper, the door in front of you is yours, intended for you, and the doorkeeper obeys when spoken to.”

Luleå april 2022