Efter att ha sett von Triers ”Melancholia” har känslan av min närvaro på den här planeten förändrats. Jag har fyllts av en annan sorts visshet. Som om jag först nu inser att jag är en medresenär och att jag nu också fysiskt kan uppleva detta svävande i rymden.
Resenärerna står på nån sorts form av asteroider och svävar ensamma ute i rymden, Ett uttryck av vår/min utsatthet och om att vi innerst inne alla är ensamma.