Efter att ha sett von Triers ”Melancholia” har känslan av min närvaro på den här planeten förändrats. Jag har fyllts av en annan sorts visshet. Som om jag först nu inser att jag är en medresenär och att jag nu också fysiskt kan uppleva detta svävande i rymden.
Resenärerna står på en slags asteroid och svävar ensamma ute i rymden; om utsatthet, om sårbarhet och om att vi alla innerst inne är ensamma.