Om vägen till Luleå konsthall – händelser och reflektioner
2008 kurerade jag en utställning på temat RÄDD. Till projektet bjöd jag in sju konstnärer, en präst, en kroppsterapeut och en neuropsykolog. Den här utställningen blir på sätt och vis en fortsättning på det temat. Inte så konstigt egentligen att just rädsla fått vara i fokus för pojken från Boden, uppväxt i militärmiljö där förhållandet till ”att vara rädd” var minst sagt komplext.
Wabi sabi
Efter att ha opererats i benet (efter en halkolycka) och hoppat omkring på kryckor i två månader och sedan rehab på det, kommer jag så smått igång i september 2023. Och möter wabi-sabi. Jag skriver:
Sprucken keramik som lagas med guld har man ju hört talas om. Men det här var lite mer – jag hade fått hem några böcker om det japanska synsättet och livsfilosofin, wabi-sabi. Zen hade jag mött tidigare i meditation. Det här var som att komma hem. Hör här bara; ”The beauty of imperfection. Instead of trying to hide the imperfection, it highlights it.” Och den här: “Proclaiming Your Wabi Sabi Is a Cathartic Antidote for Shame”. Ungefär: ”att tillkännage din wabi-sabi är ett reningsbad och motgift mot skam.”
När Hans Sundvall, dåvarande konsthallschef, bjöd in mig och vi pratades vid stod det ganska klart att den här utställningen skulle handla mycket om mörkret. Mörkret i mig och mörkret i oss.
Zen och Shakuhachi
Under min tid i Umeå på 80-talet mötte jag Zenbuddhism via framförallt meditation (zazen). Nu väcks zen till liv igen. Den här gången övar jag (i stället för att sitta och meditera) på min Shakuhachi, den japanska bambuflöjt som jag nyligen köpt. Beställda CDs med Shakuhachi spelas flitigt i ateljén. Zen blir hett igen; Japan!
- Bearbetar några större målningar som får mer ””wabi-sabi” i sig. En triptyk blir till, som också, tills vidare, får en titel. Den tredje dagen. (Döps senare om till Preludium)
- Golvet! Det stora GOLVET! ”Jag vill ha nåt på golvet”. Ser de hopknölade T-shirten som jag använt i måleriet ligga på golvet. Kan det va’ nåt? En liten zenträdgård med det vackra hopknölade i? Lådor med vit chamotte som kan krattas??? …….. sen följer en lång utdragen process där idéerna avlöser varandra men där inget ville permanentas. Det blev för tillkämpat och för slutet, den Svartvita flugsnapparen tystnade. När turbulensen lagts sig insåg jag att grundidén var bra; de nedfärgade textilierna.
- Ett antal mörklila ”stenplattor” (figursågning i 12 mm plywood) med textilierna på. Läggs ut på golvet tillsammans med ett antal plattor utan någonting på. Simsalabim! Vi har en liten zenträdgård.
Om sårbarhet
Brené Browns bok Mod att vara sårbar har varit en slags bibel (eller snuttefilt om man så vill) de senaste åren. Nu stegras det genom att jag hittade psykoterapeuten och författaren Miriam Greenspan på nätet. Beställer hem hennes Healing through the dark emotions – the wisdom of grief, fear, and despair. Ganska svårläst men väldans övertygande om kraften i att förmå sig att möta sin sorg och sina rädslor både kroppsligt och mentalt i en alkemistisk omvandling. Hon skriver ”in the midst of grief, fear, and despair, there is an opening to spiritual power […] I call this process the alchemy of the dark emotions: knowing how to stay connected to the energy of painful emotions, to attend to and befriend it, mindfully, without being overwhelmed. This is how we listen to the language of the heart.”
- Mitt intresse för just alkemi (Umeå 70,80-tal) väcks till liv. Specifikt också boken Människan och hennes symboler med Carl Jungs förklaringsvärld. Hittar nämligen igen en relief (ett ”solansikte”, min ANIMA) från den tiden och som ”överlevt” trots en del skador. Verket förstärks med extra strålar som skuggor bakom guldet. Tillsammans med två mörka ”planeter” (en liten, en stor) bildar den en linje och de tre får titeln Anima i konjunktion.
- Sågar ut en större relief med likadana ”solstrålar” som Anima och som målas svart; Svart sol, Sol Niger. Hittar en bra beskrivning av alkemi (i psykologiskt sammanhang): ”I alkemisk symbolik dyker den svarta solen, eller Sol Niger, ofta upp under nigredo (den mörkaste fasen i den alkemiska processen, som symboliserar död, förfall och nedbrytning av det gamla jaget). Den svarta solen representerar potentialen i mörkret, kaoset och råmaterialet ur vilket nytt liv och upplysning kan växa fram.” Hämtat från Library Of Alchemy, @libraryofalchemy på Instagram.
- Målar ett nytt verk. Börjar även skriva en text (mötet med en död räv, som verkligen inträffade) med inspiration av böckerna (kommer att finnas på en av väggarna). Skrivandet har för övrigt kommit mer och mer de senaste åren. Ord har inte varit min starka sida. Men glädjen och utmaningen med att formulera mig kan jag inte ta miste på. Till utställningen tar jag också med en ny publikation; Om konst och det förlovade landet.
Utställningen kallar jag FÖRNIMMELSER.
—
Och så här skrev Karin Erixon, konsthallens konstnärlige ledare:
Konstnären och målaren Bengt Frank utforskar djupa livsfrågor beskrivet genom den kreativa processen och hans starka engagemang till målarduken. I denna utställning möter besökaren en zen-garden-inspirerad installation, stora dova abstrakta målerier, text och ljudverk.
Det textbaserade verket som visas i konsthallen skildrar den dag Frank hittar en död räv. Detta utmanar nya insikter, räven blir en slags symbol för både början och slutet. Det väcker existentiella tankar som blir ett startskott för konstnärens fortsatta livsval.
Frank utforskar på olika sätt livets oförutsägbara skiftningar och betydelsen av att utmana våra etablerade föreställningar, bryta invanda mönster, vilket kan ge nytt ljus åt framtiden. Det svåra och tunga är också en naturlig del av livet, som vi inte ska känna rädsla för. Allt är temporärt och förgängligt, inklusive livet i sig. Med zen-influenser lyfter Frank sin närvaro i sina verk, det vardagliga och stora världsomfattande existerar simultant. En liten prick på den stora svärtade målarduken som förändrar hela betraktelsen. Spänningar i hans verk uppstår i begär om enkelhet och harmoni.
Driven av strävan efter personlig utveckling har Frank tagit modet till sig att, mitt i livet, börja skriva om sina egna målerier. […] Detta djärva kliv indikerar ett nytt kapitel i Franks konstnärskap och belyser hans vilja att utforska och utmana gränserna för sitt eget skapande.