Gilgamesh dröm

Gilgamesh, målning från 1996 (beskuren)

Här kommer en text från ett samtal mellan Marie-Louise von Franz och Fraser Boa som ingick i en TV-serie om drömmar och som spelades in på åttiotalet. Utdraget från intervjun är hämtad från https://carljungdepthpsychologysite.blog/2023/03/26/symbol-10/

Till översättningen från engelska har jag använt mig av deepl.com. Och ha gärna tålamod, pratet om Gilgamesh dröm kommer lite längre ned i texten.

Dr von Franz, att falla är ett mycket vanligt drömmotiv. Vi har alla fallit i drömmar. Vad är dess symboliska innebörd? Är det sant att om vi slår i marken i en dröm så är vi döda

Jag har upplevt att falla och inte vara död, att bli upphunnen eller vakna upp innan jag slagit i golvet.

Men enligt vidskepelse ska man vara död om man slår i golvet.

Nej, nej, nej, nej, nej. Det betyder helt enkelt en chockartad kollision med verkligheten. Om man drömmer om att falla betyder det att man någonstans befinner sig för högt upp. Kanske har man för höga tankar om sig själv, eller så har man romantiska, overkliga idéer, eller så lever man i en låtsasvärld, eller i en teori. Någonstans har man inte kontakt med verkligheten. Plötsliga fall-drömmar sammanfaller i allmänhet med yttre, djup besvikelse när man plötsligt ställs inför den nakna verkligheten som den är. Det kan vara en dödlig chock för egot. Man kan så att säga bli utplånad av den under en tid. Egot är ute. Det har inget att säga. Det är döden genom att slå i golvet.

Jag minns en dröm där jag blev ihjälskjuten, iskallt ihjälskjuten, med ett skott rakt genom hjärtat. Men min mördare avlossade fyra skott till. Varje kula han avfyrade dödade mig på nytt. Jag minns att jag i drömmen tänkte att det var meningslöst för honom att fortsätta, för jag var redan död. Han hade dödat mig med sitt första skott. Vad betyder det när drömmaren faktiskt dör eller blir dödad i en dröm?

Det betyder alltid att egots attityd som den är i det ögonblicket måste försvinna. Jag har haft många drömmar där jag officiellt avrättades, i allmänhet genom halshuggning. I drömmarna stod det mycket tydligt att huvudet måste bort, att någon intellektuell attityd måste offras.

I stället för att försöka förstå innebörden av olika enskilda motiv, skulle vi kunna närma oss detta tema genom att först gå på djupet med en viss symbol och sedan visa hur den symbolen kommunicerar det omedvetna i en verklig dröm. Låt oss fokusera på en av de viktigaste symbolerna i vår kultur, stjärnan. Vilken aspekt av människans psyke har projicerats på stjärnorna för att göra dem symboliska?

Stjärnornas rike har alltid betraktats som de eviga, gudomliga varelsernas rike. Därför finns det i många delar av världen en folkloristisk tradition som säger att när man ser en stjärna falla ned är det då själen kommer till jorden och barnet föds. I Kina och i det gamla romarriket, när en anmärkningsvärd personlighet dog, tittade astrologerna på himlen efter en ny stjärna eftersom de trodde att den döende själen skulle återvända till himlen och återigen bli en stjärna.

I den egyptiska dödsritualen bad man dessutom: ”Låt mig bli en av de stjärnor som aldrig går upp och som kretsar kring Nordpolen.” Den dödes mål var att bli en av de stjärnor som aldrig går upp.

I Egypten representerades också den odödliga, andliga delen av psyket av den så kallade Ba, som föddes antingen som en fågel eller som en stjärna. Den symboliserade den del av personligheten som överlever döden och som efter döden följer med solguden över himlen som en aldrig slocknande stjärna. Så stjärnan har att göra med evigheten hos den unika personligheten. Det har projicerats in i en stjärna.

Har Betlehemsstjärnan samma symboliska innebörd?

Det passar precis in i det sammanhanget, nämligen att när en anmärkningsvärd, enastående personlighet föds, så syns en ny, klar stjärna på himlen.

Det var så magikerna, de tre kungarna, tolkade det på en gång. När de såg stjärnan i Betlehem visste de att någon enastående, viktig personlighet hade fötts på jorden, och det var därför de sökte upp barnet. Det var den tidens allmänna synsätt. En ny stjärna betydde att någonstans hade någon – en kejsare, en stor härskare eller en personlighet som skulle förändra mänsklighetens hela öde – kommit till jorden.

Låt oss nu titta på en dröm där stjärnan är den centrala bilden. Den här drömmen kommer från Gilgamesheposet och är en av mänsklighetens äldsta nedtecknade drömmar. Gilgamesh var kung i den sumeriska muromgärdade staden Uruk. Han var en mäktig härskare i den antika världen, och hans dröm ansågs vara tillräckligt viktig för att skrivas in i sten. Här är kung Gilgameshs dröm:

Mitt i natten gick jag stolt upp och ner bland mitt folk. Det fanns stjärnor på himlen. Plötsligt föll en av himmelsguden Anus stjärnor ner på mig. Jag försökte lyfta den, men den var för tung för mig. Hela Uruk samlades runt denna stjärna, och folket kysste dess fötter.

Denna dröm är ungefär 4600 år gammal. Än idag kan vi hitta moderna paralleller, eftersom det omedvetnas språk har förändrats mycket mindre än det mänskliga medvetandets språk. Så om vi tolkar drömmen ur en modern synvinkel kan vi säga att fram till ögonblicket innan stjärnan föll på Gilgamesh uppfyllde han den kollektiva rollen som kung.

Han var en hjältekung. Han är ett typiskt exempel på en man som ambitiöst och framgångsrikt följer ett kollektivt mönster. Nuförtiden kan han vara en stor politiker eller filmstjärna – en man som har följt vissa kollektiva vägar och nått ett mål. Betraktad inifrån reagerar en sådan person på ett mycket kollektivt sätt och fyller en kollektiv maktroll. De är i allmänhet inte särskilt individuella.

Stjärnan representerar tvärtom hans unikhet – varje själ har en stjärna i himlen. Vi kan säga att Gilgamesh, med alla sina kollektiva maktprestationer, inte hade gjort något unikt fram till stjärnans framträdande. Tvärtom hade han bara uppfyllt det typiska mönstret för en hjältekung. Sedan, förmodligen ungefär mitt i livet (eftersom det är då det oftast inträffar), förändras något.

Medan han går omkring bland sina undersåtar, stolt över sin egen maktposition, faller en stjärna från himlen ner på hans rygg. Det visar sig vara en mycket tung last. Det är i det ögonblicket som hans unika öde drabbar honom, bokstavligen faller på hans rygg. Det betyder att precis som Kristus fick bära sitt kors, får Gilgamesh nu bära bördan av att bli den unika, utvalda individ som han var ämnad att vara, en uppgift som han har undvikit genom att vara en ambitiös, kollektiv man.

Nu betyder stjärnan också människans odödliga själ. I Egypten är till exempel den del av människan som överlever efter döden Ba-själen, och den ritas som en stjärna. Den är den eviga kärnan i det mänskliga psyket och har alltid representerat den unika, eviga människan inom oss. Och därför måste han nu följa sitt unika öde i stället för att uppfylla en kollektiv roll. Och detta visar sig inte vara någon ärofull kallelse, utan en tung börda för honom.

Fram till dess att stjärnan föll på honom trodde Gilgamesh att han var en stor man. Han var kung, han var hjälte, han var sitt folks fästning. Men nu måste han inse att det inte är så mycket. Det som folket dyrkar är stjärnstenen, det större i honom och inte hans kollektiva makt. I drömmen kysser folket stjärnans fötter och inte Gilgameshs fötter. De kastar sig ner inför stjärnan, som är hans sanna storhet.

Så att det i drömmen också finns en liten undervisning för Gilgamesh: ”Ta inte all ära och alla komplimanger som folket ger dig för dig själv. Det är den stjärnan de dyrkar. Det är din nödvändighet att bli en unik individ. Det är det de dyrkar i dig – inte dig. Och det är din tyngsta börda. ” Och så från och med då i eposet blir Gilgamesh tjänare för sin unika, heroiska uppgift, som är sökandet efter sin odödlighet.

Hur kommer det sig att så få människor följer sin egen stjärna? Varför är stjärnan en så tung börda?

För att följa sin egen stjärna innebär att man isolerar sig, att man inte vet vart man ska ta vägen, att man måste hitta en helt ny väg för sig själv i stället för att bara följa den upptrampade väg som alla andra går. Det är därför det alltid har funnits en tendens hos människor att projicera det unika och storartade i sitt eget inre på yttre personligheter och bli tjänare, hängivna tjänare, beundrare och imitatörer av yttre personligheter.

Det är mycket lättare att beundra en stor personlighet och bli en elev eller anhängare till en guru eller en religiös profet, eller en beundrare av en stor, officiell personlighet – USA:s president – eller leva sitt liv för någon militärgeneral som man beundrar. Det är mycket enklare än att följa sin egen stjärna.

Vilken typ av person attraherar stjärnans projektion?

Om en person från födseln har några enastående egenskaper, intelligens eller några andra talanger, lockar han eller hon ofta stjärnans projektion. Dessa begåvade människor är föremål för projektioner, och andras hängivenhet skapade en frestelse för dem att utveckla en inflation.

Inflation innebär att man överskattar sig själv. I stället för att säga: ”Min talang är inte jag och min intelligens är inte jag; jag har fötts med en bra dator och det är allt – det finns ingen merit”, skulle sådana människor tendera att identifiera sig med sina gåvor och bli uppblåsta. Inflation betyder att man blåses upp som en ballong. När människor har framgångar ser man inflation i mindre skala, eftersom de efteråt uppvisar arroganta, nedlåtande manér. Många människor som har gått till historien har naturligtvis varit uppblåsta. Vissa romerska kejsare led till exempel av vad man kallar Caesars galenskap.

Inflation är alltså att ha en orealistisk uppfattning om sig själv. Men är det möjligt att inte vara inflated? Kan människor korrekt uppskatta sitt eget självvärde?

Svårigheten är att ingen av naturen har en särskilt god uppfattning om sitt eget värde. Ingen vet hur mycket eller hur lite han eller hon är värd. Jag menar, fråga vem som helst: ”Ärligt talat, är du en stor person eller är du en liten person? Hur liten eller hur stor är du jämfört med andra?” Vem som helst skulle behöva erkänna att han inte har någon aning. Det är en subjektiv känsla. Antingen har man en underlägsenhetskänsla och känner sig som den minsta masken på jorden, eller så har man ett överlägsenhetskomplex och känner sig vald långt över genomsnittet. De flesta människor växlar fram och tillbaka mellan dessa två.

Hos neurotiker är det extremt, och hos normala människor är det mindre extremt, men alla har dagar då man känner sig underlägsen och som en nolla, och dagar då man känner sig på toppen av världen. Det är den naturliga svängningen fram och tillbaka, och man kan kalla en personlighet normal när självuppfattningen stämmer överens med vem man är, vad man har åstadkommit, hur omgivningen ser ut och så vidare. Men det är egentligen en mycket obestämd sak.

Varje obalans i detta avseende, antingen för långt under eller för långt över gränsen, har en irriterande effekt på omgivningen. För att veta om man har en inflation behöver man bara se om man går andra människor på nerverna. Om så är fallet överskattar eller underskattar man förmodligen sig själv en aning, för med en inflation kan man ha känslor av antingen överlägsenhet eller underlägsenhet. Känslor av underlägsenhet är bara en förtäckt inflation. Om man känner sig underlägsen är det egentligen en ambition; man vill vara mer än man är. Man vill vara en stor person och vet att man inte är det. Underlägsenhet är också inflation och går därför folk på nerverna.

Ibland kommer folk in och säger: ”Jaha, du vet, jag kan inte göra det. Hur tror du att jag kan göra det här? Du vet, jag är inte kapabel, jag är så dum, jag kan inte tänka” och så vidare. Då säger jag: ”Sluta med det där. Fortsätt med ditt jobb.” De gör verkligen en inbilsk dans av att kalla sig själva underlägsna och oförmögna. Det har en mycket irriterande effekt. Så det enda mått man kan ha, i livets sista mening, inför Gud, så att säga, är att ingen vet vem som är viktig eller vem som inte är viktig.

Vi har talat om faran med att bli smittad för den som drar till sig stjärnans projektion. Men vad händer med den som gör projektionen, som projicerar sin egen stjärna på någon annan, som projicerar Självet på en annan person?

Låt oss först se den positiva sidan. Om Självet projiceras hamnar man i ett oerhört tillstånd av beundran för den person som man projicerar Självet på, ett slags otrolig fascination och hängivenhet för den personen, och det kan man ha nytta av att lära sig av. Om man projicerar Jaget på någon som är riktigt klok eller överlägsen kan man lära sig mycket. Det är hemligheten bakom många mirakelkurer; människor projicerar Jaget på en helarpersonlighet, och genom den otroliga fascination och tro de har på den helaren blir de botade från alla möjliga psykologiska eller psykosomatiska sjukdomar.

På så sätt fungerar den som ett medel för att läka individen. Mycket oftare är dock denna fascination negativ och leder till att man på ett infantilt sätt ger upp sig själv och så att säga lägger sig platt på magen inför den andra personen och dyrkar den store ledaren eller den store andlige gurun eller vad det nu kan vara. Genom denna projektion förlorar man sig själv på ett infantilt sätt och förblir infantil. Sådana människor är ofta mycket fanatiska i sin beundran, försvarar den personen mot fiender och solar sig i sin mästares ära genom en identifikation. Projektionen räddar dem från att anstränga sig själva.

Den stora mannen eller den stora kvinnan där ute kommer att göra allt åt dem, och deras uppgift är bara att applådera och beundra. De behöver inte anstränga sig för att själva bli mer intelligenta, klokare eller mer självständiga. En sådan projektion kan bara förinta personligheten. Naturligtvis beror det också på den person som projektionen av Jaget faller på.

Om den personen har en inflation och missbrukar makten till att skaffa sig beundrare och anhängare får det katastrofala följder. Men jag vet att det i Fjärran Östern finns mästare som känner till farorna med ett infantilt beroende och som inte accepterar projektionen. De skickar tillbaka dessa noviser och elever till deras egen inre uppgift.

En individs psykologi påverkas ofta av ett samhälle. Vad händer då när en hel grupp kollektivt projicerar Självet på en individ?

Då har man monarkier eller diktaturer. Kungarna i alla länder, ända ner till hövdingen i en primitiv stam, är bärare av symbolen för Jaget. Fördelarna är att en sådan stam eller befolkning har en förenande symbol som håller dem samman. Det är ett djupt rotat behov hos människan att projicera en sådan levande symbol för Jaget. Det är därför en kung måste vara mycket dygdig och generös. Han måste uppvisa alla de egenskaper som kännetecknar en överlägsen människa. Huruvida han kan det eller inte är en annan fråga.

Men det är vad som förväntas av honom. Och om man tittar på kungadömets historia går det mycket djupare. I primitiva stammar tror man att kungen, eller det vi brukar kalla hövdingen, är stammens verkliga liv och därför dödas hövdingen om han blir impotent. Annars skulle hela stammen bli impotent och fruktbarheten på fälten skulle upphöra. Han är en garanti för liv.

Om en primitiv hövding blir sjuk avrättas han, eftersom man inte kan ha en sjuk kung. Han är livsprincipen. Han är inkarnationen av den gudomliga, totemiska principen för stammen. Det vill säga en projicerad symbol för självet. Och eftersom det finns detta behov, när monarkierna till stor del avskaffades, fick diktatorer som Napoleon eller Hitler projektionen. Detta visar att människor behöver projicera jaget på någon ledarfigur, men detta är en infantil gest och sker för att vi vill förbli barn. Vi vill inte ta ansvar.

Demokrati är en mycket svår uppgift, eftersom den lägger det politiska ansvaret på individen och de flesta människor inte vill ta det. Här i Schweiz är det bara cirka tjugofem procent av befolkningen som röstar. De andra vill inte bli störda. De vill inte bry sina hjärnor, de föredrar att tro att fader stat kommer att göra det åt dem.

”Vi har ju trots allt en grupp ledare”, säger de, ”och de är fadersgestalter, och de är Självet, och de kommer att göra allting rätt. ” Det är helt enkelt bara mental och psykologisk lathet.

Lättja?

När människor försöker undvika problem måste man först fråga sig om det inte bara är lathet. Jung sa en gång: “Lathet är mänsklighetens största passion, till och med större än makt eller sex eller något annat.”