Folkkonst och naturvin
Att som vinproducent år efter år leverera, i stort sett, samma kvalitet och smak på sitt vin kräver många gånger en och annan manipulation. Smaktillsatser! Få mer strävhet i vinet: tanninpulver. Göra det mindre syrligt: kalciumkarbonat. Och med industriellt framodlad jäst (i stället för den som finns naturligt på druvan) kan man styra smaker så att till exempel rosévinet får smak av jordgubbe. Det enda som måste redovisas på flaskan är tillsatsen av svavel.
Om naturviner kan man på Vin & Naturs hemsida läsa: ”Vårt fokus ligger på att förmedla vin med stark känsla av ursprung, personlig karaktär och ärligt uttryck.” Piaki hette vinet och det kom från Loire. Det luktade stall och smakade roligt annorlunda.
“Samtidskonstens problem har alltid varit bristen på det autentiska och folkkonsten har en trovärdighetsreserv att hämta kraft ur”, skrev konstnär Björn Larsson om utställningen ”Annan konst” publicerad i nättidskriften Omkonst. Den visades på Göteborgs konstmuseum 2009.
Inspirerad av Björn Larssons ord far jag till Havremagasinet i Boden för att uppleva sommarens stora utställning med folkkonst från Norrbotten. För att beröras av exempelvis Helga Boströms måleri eller av Einar Petterssons och Julia Nylunds skulpturer. Att få bli överraskad, att uppmuntras av någon som gör som han eller hon vill. Barnsligt, öppet, troskyldigt.
Här möter jag Assar Wallenius förunderliga måleri igen. Första gången var för mer än 15 år sen. Jag var på kommunens återvinningsmarknad och i en kundvagn låg det 20,30 målningar av just Assar. Alla kostade 5 eller 10 kronor.
Naturmotiv finns det gott om och det är solitärerna jag drabbas mest av – den ensamma älgen eller den ensamma renen. När jag sen står framför Julia Nylunds lilla ensamma träskulptur Pojke så känner jag mig närmast avklädd. Det klumpar sig i halsen. Vad är det som talar till mig? Är det en slags upprättelse av de bortglömda? Som om pojken böjer sig fram och viskar i mitt öra: ”Så skola de sista bliva de första.”
På väg hem från konsthallen kommer jag att tänka på den tyske allkonstnären Louis Soutter som var verksam som musiker och konstnär i början av förra seklet. Soutter hade inte gjort särskilt mycket väsen av sig då han senare i livet går igenom en slags livskris. Äktenskapet kraschar och strax därpå börjar han måla med fingrarna. Inte för att det just var det, att måla med fingrarna, som gjorde att han skrev in sig i konsthistorien utan det var hans direkta uttryck som tillsammans med bibliska motivval gjorde bilderna oerhört laddade och starka.
”Där kärlek är” har man kallat utställningen på Havremagasinet. Ja, ”där” i det naiva och oskuldsfulla. I ett här och nu där avsikten med det jag gör inget annat tycks vara än det jag gör.
Doften och smaken från naturvinet gör sig än mer påmint.
/ Bengt juli 2017
“Där kärlek är” – Norrbottnisk folkkonst. Curatorerna Mats Wikström och Birgitta Lindström har under ett år rest runt och inventerat Norrbotten på folkkonst. En gedigen samling med verk från mer än 40 personer och som fyllde fyra våningar i Havremagasinet.
Texten är också publicerad på nättidskriften Volym. Här något redigerad.