Text som publicerats i kulturtidskriften Lavskrikan.
”Att tappa hakan är ett uttryck som betyder att bli extremt överraskad, häpen eller mållös i positiv eller negativ bemärkelse”. Just så, som det står att läsa på webben nånstans. Jag blev mållös.
Det har nu gått 18 dar och dom där fyra trasiga och skitiga björnarna berör mig fortfarande. Dom tar orden ifrån mig. Vad ska jag säga? Ska jag låta det gå fler dar? Få mer distans? Eller är det närmare jag ska gå?…
Och som så ofta förr, när jag blir ängslig och bör göra nåt som kan få mig att växa, kommer det gåvor. I Netflixserien Adolescence, i slutet på andra avsnittet, spelas ett stycke med en barnkör som sjunger Stings, för mig okända, ”Fragile”. Jag kollar in låttexten och häpnar…
För så är det. Andreas R Anderssons installation Fontäner i Råneå konsthall kommer jag inte undan. Skvalet från de inbyggda fontänerna i hans jättar till nallebjörnar (dom ryms knappt på de stora podierna) blir inget gull. Dom gråter. Dom smälter. Dom där fyra trasiga kolosserna skrämmer mig. Är det min egen gråt och sorg?
Och just där ligger styrkan med installationen. Särskilt när jag läser den kristallklara texten om verket, som jag fick med mig: ”De smutsiga, uppfläkta kropparna blir behållare för något som vill ut som sorg, skuld, smuts, eller kanske olja och smältande isar […] Verket kan läsas som en berättelse om klimatets sammanbrott, men också som en meditation över vad som händer när trygghetens symboler förlorar sin oskuld. De smutsiga björnarna bär på spår av både kärlek och övergivenhet. Deras kroppar är sköra som vår egen värld: trasiga men ännu inte borta, tysta men fyllda av en dov klagan.”
Jonna Bornemark, filosofen, skriver om Det omätbaras renässans. Vi har typ kommit till vägs ände med vårt absurda mätande. Då frågar väl sig vän av ordning, vart går vi då? Kan det vara så enkelt att det riktigt stora omätbara döljer sig i vår kropp? I vårt inre sårbara kropplandskap, där de gömda minnena bor. Där, i tystnaden, väntar våra djupaste relationer till allt levande.
Att kunna visualisera klimathoten så att man drabbas. Det är precis det som Andreas R Andersson gör. Vi ÄR natur. Vi ÄR isbjörnar. Det är distansen, separationen som dödar.
”On and on, the rain will fall
Like tears from a star, like tears from a star
On and on, the rain will say
How fragile we are, how fragile we are
How fragile we are, how fragile we are”
(Fragile, Aaron May & David Ridley)
Övrig inspiration
Für Alina, Arvo Pärt
Miriam Greenspans Healing through the dark emotions – The wisdom of grief, fear, and despair
Johan, legitimerad fysioterapeut, som, under dagarna texten har skrivits, lärt mig att få kontakt med mina bålmuskler
Bilder
Se bilder från utställningen på raneakonsthall.se/Andreas-R-Andersson
/ Bengt Frank