En varudeklaration till utställningen Barnatro på galleri Lindberg, Luleå 26 sep – ? 2026.
”Du med din amatörpsykologi”, sa hon. Jag hade kommit i bråk med chefen och kommenterat hennes upprördhet med ”det här verkar sitta hos dig”. Och på den vägen är det, jag älskar min amatörpsykologi. Ibland lite störigt men vad vore jag utan den? Och när jag har en bra dag i ateljén, då det liksom inte spelar nån roll hur jag ser ut eller hur gammal jag är, kan jag till och med tycka om mig själv.
Men så finns det andra dagar. När det mesta stannar upp och man ska försöka umgås med en oinbjuden jävel. Tvivlet. Det är då några rader av yoga- och meditationsläraren Tomas Frankell ger en rimlig förklaring och faktiskt också en viss lindring: ”Bakom alla våra strategier finns ett liknande grundsår… det oälskade barnet som tror sig vara värdelöst… som springer runt i världen och frågar ’duger jag’… har hitintills inte mött någon som under ytan inte har det. Vi har bara utvecklat olika strategier för att dölja det.”
Har man en gång satt på sig dom glasögonen, är det svårt att ta av sig dom. ”Det är synd om människan” blir liksom på riktigt och väldans uppenbart när man ser sig omkring i världen. Men bäst är väl att man håller sig till sig själv och sina egna varianter.
“I express myself through the naïve and the innocent”, skrev jag en gång i portfolion då presentationen skulle vara på engelska. Ja, så kan man ju säga – jag uttrycker mig gärna naivt. Jag söker ofta det sköra, det sårbara. När jag kan hålla fascisten (det rigida) i mig i schack så kan jag få dagar av frid.
I en intervju 2022 i tidningen Vi säger Jockum Nordström: ”Mycket konst som är abstrakt och intellektuell kan jag uppleva som naiv och platt. Och konst som kallas naiv kan ha enormt hög intellektuell nivå. Det barnsliga kan vara allvarligt, och det vuxna helt meningslöst”, säger han och lägger till: ”Att tillverka saker som ser ut som konst är lätt, men det blir inte spännande. Det måste finnas något eget. En närvaro. En drivkraft. En eld.”
Att hitta tillbaka till där man vek av för att ta en annan väg, anpassningens väg. Någonstans i mig står det en tanig, rastlös och rädd liten pojke. När jag någon gång lyckas nå honom, i något verk som berör mig, är det han som fått komma till tals. En läkning i ett nu som möter ett då. Och kanske lika mycket blir det en förlängning av den iver och närvaro han upplevde när det var som bäst i äventyren. Från det perspektivet förstår man också hur nära man kan vara sina verk.