Efter att ha sett von Triers ”Melancholia” har känslan av min närvaro på den här planeten förändrats. Jag har fyllts av en annan sorts visshet. Som om jag först nu inser att jag är en medresenär och att jag nu också fysiskt kan uppleva detta svävande i rymden.
I december 2020 skickade jag den till höger i triptyken till Konstpool.se, som bjudit in konstnärer att delta med verk till en Coronautställning. Som beskrivning av verket skrev jag:
“Pandemin har på många sett betonat vår utsatthet här på denna planet. Många har också konfronterat ensamhet.
Verket kallar jag “O sole mio”, en titel jag hämtat från en populär och ganska sorgsam italiensk schlager från 60-talet.”